Ja... Bara lite drygt en månad kvar här i Lala-land =( Fy, usch, blää, noooo, buuhuuu! Vill inte tänka den tanken men var tvungen att tanka på min telefon idag eftersom det gått 60 dagar så de kom som ett hårt slag, är ju expert på att slå bort hemskheter... Ångest!

Jag visste direkt när jag gled över LA i flygplanet att jag skulle älska staden över alla andra ställen i hela världen och kände mig hemma på 5 röda! Det finns inget som ens kan mäta sig med LA, i mina ögon. Fast kanske New York sommartid?
Jag älskar allt, människorna, variationen, min energi, värmen, Brydon, helikoptrarna, att vara i händelsernas centrum, kunna göra i princip vad som helst - när som helst! Shoppingen är oändlig och Dave och Liz är underbara, finns inte en chans att jag hade kunnat få det bättre här!

Det blir liksom aldrig tråkigt, som det lätt blir hemma! Man vet aldrig vad som kommer hända under dagen, vilket samtalsämne som kommer diskuteras med främlingen i kön på Target eller om någon kommer komma fram och ge en en komplimang helt spontant! Det man dock vet är att solen alltid lyser på en!   

Så jag har väl egentligen ingen större lust att sätta mig på planet hem och det är inte pga panikångesten... Klart det ska bli skit kul att träffa sin underbara familj och sina fantastiska vänner men längtan hit kommer vara ofantlig måste jag tyvärr erkänna...

Så med facit i hand vet jag inte om det var ett bra eller dåligt val att åka hit... Det återstår att se helt enkelt, känns kanske annorlunda när man står på svensk mark och andas in våren!

Varför kan man inte få en spåkula och se vad framtiden har in store för en?